Det finns ingen snabbmatsmusik.

October 28, 2016

 

Om öppenhet

 

Vem är jag? Hur ofta ställer vi oss inte den frågan. Från 11-års ålder typ hela tiden? Och många kan gå runt och fundera på det utan att det är ett vidare hot. Som artist kan det vara avgörande att iallafall ta någon form av beslut omkring vem man VILL att lyssnare ska tro att man är, en yttre front. Jag var sjukt stressad över det, eftersom det alltid förr kändes som om jag dolde vem jag egentligen var. Jag trodde att det var en nödvändighet för att jazzpubliken skulle gilla mig. Uppstyrd, snygg, sammanhållen som en och samma person. Men så snart som jag började intervjuas om min musik så var det som ett fängelse. Alla smålögner och förenklingar som jag var tvungen att vara konsekvent med. Som om jag var en presstalesman för en sunkig kändis eller nåt. Få det att framstå som om jag var övermänsklig och cool.

 

Så, det var en svår avvägning om jag skulle berätta om min bipolära sjukdom omkring releasen av min skiva, men hela skivan är ju en enda lång harang omkring vad jag känner, och vad som hände i mitt liv när jag skrev den. Så jag fick tänka om! Annars hade jag nog blivit sjuk igen, om jag kände att jag bara var hon med lockigt hår på alla retroskimrande bilder.

 

Det är nog alltid ett svårt beslut om hur öppen det är bra att vara som offentlig person. Jag ville inte att folk skulle tänka ”hon gör det här enbart för publicitet”. Det gjorde ont i magen att fundera på vad folk skulle tänka. Folk omkring mig tyckte olika, vissa ville skydda mig. Vissa ville för säkerhets skull att jag skulle göra en solskenshistoria av det. ”Jag låg på psyk men nu är jag frisk och jag har lärt mig så OTROLIGT mycket.” Bullshit. 

 

För oss alla står mörkret intill oss, oavsett om vi har en diagnos eller inte. Det är en av sakerna som gör konsten livsviktig. Musiken, även som lyssnare och inte utövare. Bildkonst, film, vilken konstart som helst- ibland den enda ledsagaren genom mörkret. Mörkret binder oss samman, där kan vi hålla händer även om vi inte ser varandra. Den som har gått igenom en livskris upplever ofta att det förde hen samman med människor, och att ödmjukhet och förståelse växer för det lilla i varje människa. Om personen vågade dela. 

 

Och utan att upphöja mig själv så tog jag beslutet för att jag ville möta er halvvägs, jag ville att musiken skulle få leva sitt egna liv. I somras sjöng jag på en konsert och en tjej kom fram och frågade om jag inte kunde spela låten Besa, för den talade till henne och hade hjälpt henne genom en kris. 

 

Den verkliga Besa har fortfarande inte hört av sig, kanske tog hon livet av sig som hon ville. Hon låg i sängen bredvid mig och blev utskriven för tidigt. Har sökt henne på massa olika sett. Men den här tjejen blev min Besa, jag fick berätta att det inte finns någon snabbmatsmusik som lindrar unga flickors smärta. Men shoppar du i själens butik kan all din vinter bli till sommarljus. Åh, Besa.

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

Utvalda inlägg

Att nå ut med sin musik i PR-virrvarret som inte är ett virrvarr egentligen.

October 17, 2016

1/1
Please reload

Senaste inlägg

October 17, 2016

Please reload

Arkiv
Please reload

Sök efter taggar
Please reload

Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square

© 2023 by Rafael Nash. Proudly created with Wix.com